Övrigt

”Exilen och dess konsekvenser” Ikväll hedrades offren för Pinochets militärkupp och diktatur i Chile för 34 år sedan!

34 år efter kuppen i Chile arrangerade Radio Latinamerika, program Paralelo 60- Cetal i samarbete med Vänsterpartiet Uppsala en filmvisning och ett samtal om kuppen, om exilen och om projektet Ecomemoria.

Efter filmen Exilen, som handlade om Mario Faúndez ensamma och traumatiska tid som flykting i Sverige efter flykten från Pinochets Chile, talade bl.a. vänsterpartiets riksdagsledamot Jacob Johnson och kommunalråd Ilona Szatmari Waldau.

Jacob ville med sitt tal hedra alla dem som gav sitt liv för Chile och dem som sårades, torterades, drevs i landsflykt och på olika sätt fick kroppsliga, själsliga, sociala och ekonomiska skador som följt dem genom livet. Jacob tog också upp vad kuppen i Chile betytt för honom. Hela Jacobs tal kan läsas nedan.

Ilona talade, som dotter till en flykting, utifrån sina egna erfarenheter av exil. När familjer splittras på flera länder i olika världsdelar, när föräldrar inte får träffa sina barn på många år, när syskon växer upp olika länder, när människor inte känner sig hemma någonstans, osv. Erfarenheter och känslor som var välbekanta för alla dem som en gång flytt från Chile eller är barn till dem som tvingades fly.

Efter talen vidtog ett samtal om Ecomemoria. Som en del av arbetet för att försöka läka de mänskliga och de ekologiska såren efter år av militärdiktatur i Chile, skapades Ecomemoria. Idén i projektet är att plantera en skog med olika trädsorter, av vilka var och en ska representera en person som fallit offer för statens terrorpolitik. Sedan 2005 finns en Ecomemeoriaplantering i Järfälla. Målet är att skapa ett Ecomemoria även i Uppsala.

Kära vänner från Chile, Latinamerika, Sverige och andra länder.
Queridos amigos y companeros de Chile, America Latina, Suecia y otro paises.

Vi är samlade för att hedra de chilenare som tog upp kampen för människovärde, rättvisa och solidaritet i Chile i början av 1970-talet men som idag för 34 år sedan utsattes för en brutal miltärkupp och blev offer för general Pinochets diktatur.

Vi hedrar de tusentals chilenare som gav sina liv i denna kamp – den folkvalde demokartiske presidenten Salvadore Allende blev själv ett av de första offren.

Men vi hedrar även alla de tiotusentals, ja hundratusentals chilenare, män & kvinnor, unga & gamla som sårades, torterades, drevs i landsflykt och på olika sätt fick kroppsliga, själsliga, sociala och ekonomiska skador som följt dem genom livet.

Man säger på svenska att tiden läker alla sår – men även om 34 år har gått finns såren om än delvis läkta kvar som ärr i kropp och själ.

34 år är en ganska lång tid. En dryg generation. Många av de som deltog i kampen – och många av er tillhör dem – var då mycket unga men har idag både barn och barnbarn.

Barn som fått växa upp i excil och som nu har sina rötter både i Chile och här i Sverige.

Jag är övertygad att den generation som växt upp efter militärkuppen är stolta över den kamp som deras föräldrageneration förde i Chile före och under diktaturen; att de vi hedrar idag är viktiga förebilder för den generation som nu själva redan har eller snart kommer att få stort inflytande i Chile.

Även för mig har denna kamp haft stor betydelse. Jag kommer ihåg var jag var 11 september 1973. Jag var 25 år och deltog i en geologisk exkursion i Lappland. Vi bodde i Arjeplog när vi fick beskedet via radio och TV. Och vi blev ledsna, förtvivlade och arga.

Några år senare flyttade jag med fru och barn in i studentområdet Hamberg i Flogsta här i Uppsala och fick många grannar och vänner från Chile, andra latinamerikanska länder, Kurdistan mm. Mötet med er och andra då var en viktig drivkraft när jag kom att engagera mig politiskt genom att bli medlem i dåvarande vpk.

Den kamp som de vi idag hedrar fördes var inte förgäves. Även om offren för diktaturen fått betala ett mycket högt pris så är situationen idag en annan. Idag har Chile en demokratiskt vald kvinnlig socialistisk president, Michelle Bachelet. Tidigare flyktingar har kunnat återvända och är idag med och återuppbygger sitt land. Allt kan inte förbättras på en gång.

Jag läste idag i UBV tidskrift Latinamerika bl a om läget med uppfyllandet av FN.s millenniemål från 2000. Chile och Kuba bedöms var de två länder som har möjlighet att uppnå målen till 2015. Ett av dessa är att halvera världens fattigdom. Detta mål har Chile redan nått för sin del. Även om man avser ”extrem fattigdom” och även om 18 % av Chiles befolkning lever under fattigdomsgränsen så har framsteg gjorts sedan diktaturen föll.

Mötesdeltagare:

Vi hedrar offren för Pinochets diktatur, döda som levande, genom att minnas dem och i Salvadore Allende anda efter egen förmåga , på olika sätt – fortsätter kampen för människovärde, rättvisa och solidaritet.

La lucha continua!

Jacob Johnson, Riksdagsman (v)

Skriv en kommentar

Du måste vara inloggad för att kunna kommentera.